söndag 1 maj 2011

Snart fyra år sedan.

Skrevs: 2010-12-08

Om bara någon dag så är det fyra år sedan som en person som stått mig nära var med om en hemsk bilolycka. Han hamnade i respirator och efter ett par dagar förklarades han hjärndöd, 19 år gammal. Dom sista åren umgicks vi inte alls, vi hade glidit ifrån varandra helt enkelt. Sista gången jag såg honom var nere på stan och han stod med några kompisar. Av någon anledning nickade vi bara en hälsning till varandra på avstånd och jag förstår inte än idag varför det inte blev ett stort kramkalas som alla andra gånger? Men sådant är ju såklart lätt att tänka på i efterhand.

Det var nog inte många som visste att vi var så bra vänner som vi var. Kanske för att det var en sån kort, intensiv period på bara några månader där vi verkligen umgicks ordentligt.

Jag fick inte ens reda på olyckan eller dödsfallet personligen. Jag fick läsa det på internet när jag satt i skolan. Då var han redan borta. Jag minns att jag ringde mamma när jag samlade ihop mina grejer och stapplade till bussen. Jag stortjöt och fick väldans massa konstiga blickar på mig. Jag kan inte påstå att jag brydde mig om det. Jag ville bara prata med mamma. Det var första dödsfallet i min närhet, jag hade varit helt förskonad innan detta.

Det var även min första begravning. Mamma följde med, det kändes bäst så. Kyrkan var helt proppfull. Folk fick sitta på stolar i gången. Om själva begravningen kan man säga mycket. Såhär i efterhand, med lite fler begravningar i bagaget, så vill jag bara skrika rakt ut när jag tänker på vissa saker som bara känns helfel. Men vad skulle det spela för roll?

Jag saknar min Marcus. Jag är glad för att han besöker mig i mina drömmar ibland även om det nu var ett tag sedan. Men rätt som det är så dyker han upp med sitt leende och jag får återigen krypa in i hans famn och berätta hur mycket jag saknat honom. Jag har våra minnen som idag bara är mina minnen.

0 kommentarer: