Började skriva en kommentar till ett blogginlägg jag läste men det vart så ohyggligt långt så jag tänkte blogga själv i stället.

Det handlar alltså om vårat skyddsnät vi har i Sverige, dom sociala myndigheterna. Anledningen till att jag sitter i den sits jag gör, helt utan inkomst och plan inför framtiden.

Det hela började med att jag gick in i väggen under gymnasiet. Många års psykiska problem som hela tiden växt, stressen över att inte ens klara av ens den slappaste linjen, att inte fungera som alla andra. Ångestattacker som kunde sluta i blackouter. Just en sådan gjorde att jag tydligen försökte ta livet av mig. Kvicknade till efter en 40-60st stilnoct och hamnade på akuten och senare på psyket. Byte av medeciner blev det och jag blev väl lite stabil igen.

I december gjorde jag och mitt ex slut och jag fick flytta hem till min pappa. Han bor ute på landet, ett par kilometer till närmaste busshållplats så jag sitter ganska fast där ute, utan körkort. Visst kan man cykla när det är barmark, men det är lite svårare med isgata och snöstorm.

Kontakt med socialen. Allt gick nästan för bra i början. Jag kom i kontakt med Sams (googla), letade lägenhet osv. Pga mina tidigare besvär så har jag tyvärr dragit på mig en betalningsanmärkning- tvärstopp. Socialen har ett maxtak för vad hyran får gå på och enda stället där jag kan bo så billigt, där får jag inte bo enligt dom. Jahapp. Andrahands-kontrakt då? Nå, jag har två innekatter som betyder ALLT för mig. Dessutom röker jag, visserligen aldrig inomhus, men ändock rökare. Med en gammal betalningsanm. och soc som står för hyran så är jag inte den attraktivaste hyresgästen. Soc påstår att dom inte kan hjälpa mig mer. Sams kan inte hjälpa mig mer med arbetsträning innan jag har en stabil, trygg plats att bo på. Det ska inte vara ett stort hinder för mig att ta mig till en ev. praktikplats, det kommer vara skitjobbigt ändå. Så jag blir avskriven därifrån, alltså även avskriven från arbetsförmedlingen. Eftersom jag VILL arbetsträna och få ordning på mitt liv så anser inte min läkare att jag är tillräckligt sjuk för att arbetsträna. Alltså- ingen som helst hjälp ifrån socialen. Soc vill att jag ska vara sjukskriven, arbetsförmedlingen vill att jag ska vara sjukskriven. Min läkare vill det inte. Jag vill det inte.

Här sitter jag, på en icke trygg plats att bo på. Tre veckor på psyket i somras, min mormor dog för några veckor sedan. Min styvfarmor dog för några dagar sedan. Jag har inte träffat mina katter på flera veckor. Jag har ingen aning om hur jag ska ha råd med mina medeciner. Jag sitter i ett moment 22 och ser allt som oftast ingen utväg. Jag har varit inne på att börja plugga, men jag vet att det också skulle gå åt helvete just nu. Varje gång jag börjar se en ljusning så kommer något nytt.

På det så är min bästa vän förbannad på mig, med all rätt, för något som bara är ohyggligt dumt och larvigt av oss allihopa.

På det har jag haft monsterblödningar i över en månads tid, känner av järnbrist, börjar få ett jäkligt blekt tandkött, och har inte råd att boka en tid på vårdcentralen. Just ja, räkningen ifrån mina tre veckor har kommit också. 1200 spänn. Som jag inte har.

Vi har ett underbart skyddsnät här i vårat land.