Idag hade lade vi farmor i kistan. En väldigt fin "cermoni" hade vi. Mina två kusiner var med och kvinnan som har begravningsbyrån var jättebra, både med barnen och med oss. Barnen fick ställa vilka frågor dom ville och hon förklarade väldigt bra vad som skulle hända, hur farmor såg ut, vad hon hade på sig och hur hon kändes när man tog på henne. Så även för oss var det väldigt skönt att veta vad som väntade.

Det kändes dock inte som farmor. Hon såg alldeles för mycket ut som en vaxdocka och inte som en människa. Men vi fick hjälpa till att bädda ordning kistan och vara med när hon lades i från båren till kistan, då var dock mamma och jag ute och rökte. Hade inte planerat att vara med just då heller, vet inte varför, men just själva överläggandet har jag tyckt känts väldigt jobbigt. Sen fick ett av barnen hjälpa till att stänga kistlocket också när vi var "färdiga". Det kändes jättebra att barnen fick vara så delaktiga och att dom fick och kunde ta på henne om dom ville. Det känns ju trots allt väldigt annorlunda och är ju inte en känsla som man kan beskriva på något bra sätt för någon som aldrig har upplevt det.

Tror dock jag läst för mycket för jag reagerade lite på att munnen nästan var helt stängd nu, vilket var omöjligt ens när hon precis somnat, så några invändiga stygn är jag övertygad om att dom satt. Visst, det är bra, det ser lite trevligare ut. Men när man vet sådana saker och att nål och tråd kan användas ganska flitigt ibland så känns det lite olustigt. Men det är ju inget som syns och hon behövde inte puffas upp i kinderna eller så. Hon hade sina vanliga kläder, jeans, tröja och fleecejacka. Hade jättefina smycken och var jättefin. Det kändes jättebra att få vara med idag och detta är något fler begravningsbyråer borde anamma.

Nästa fredag är det dags för den "riktiga"cermonin och även den blir annorlunda då den kommer vara hemma hos dom. Kistan kommer alltså stå hemma i uterummet under ett par timmar och det känns väldigt annorlunda. Men absolut inte fel på något sätt. Allting är ordnat på ett sätt som känns väldigt rätt för henne och hennes "tro" (dvs, icke tro).

Dagen har varit bra och avslutades på en middag på MAX innan jag åkte hem och mamma och L satte sig i bilen för hemfärd. Jag blir ju så fruktansvärt hungrig när det har varit en jobbig dag. Jag var vrålhungrig redan när vi åkte i från patologen och efter det fikat. Det är väl någon instinkt som triggas igång när det är jobbigt. Mat och sömn. Känns dock lite konstigt att stå och tänka på mat när man precis pussat sin döda farmor i pannan och sagt hej då. Men det är naturligt att bli trött och hungrig efter sånt här och jag är nog inte ensam om detta.