Hann skriva fyra rader innan datorhelvetet låste sig helt.

Jag är upprörd över att det mobila skitinternet aldrig fungerar ordentligt. Jag kan inte publicera mina blogginlägg, jag kan inte kolla facebook mer än någon minut, det är det första jag loggar in på när det kommer igång, hinner kika om jag fått ngt nytt, sen dör skiten. Jag kan inte kolla min mail och nästan värst- jag kan inte följa bloggarna jag läser. Efter fem dagar hade jag 93(!) olästa blogginlägg. Inte en suck att jag ens orkar kolla igenom alla så jag kollade igenom favoritbloggarna häromdagen en snabbis när jag hade ordentligt internet, sen fick det vara.

Till på det är jag oerhört besviken. Jag upptäckte en sak i natt som först gjorde mig arg. Jävligt arg rent ut sagt. Jag hade lust att ringa en person mitt i natten och fråga vad fan det var frågan om. Men jag kan inte numret i huvudet, mobilen är stendöd och internet dog. Så jag hade inget val annat än lugna ner mig. Dock hade jag chansen idag att påpeka min upptäckt. Jag fick varken ett nekande eller en förklaring och eftersom jag kände att jag inte klarade av den nonchalansen jag möttes av så avslutade jag snabbt samtalet. Jag är besviken. Jävligt besviken faktiskt för jag trodde faktiskt att vissa saker var lagda bakom denna person och mig. Men tydligen inte.

I natt var första gången sen jag låg inlagd som jag sov ensam. Jag somnade väl runt fem och vaknade klockan ett. Sen for det iväg för att vara flytthjälp. Det började med att jag och mamma sorterade en sybehörslåda full med knappar och grejer som råkat hamna upp och ned i flytten, medans karlarna hämtade mer möbler. Sen kom vi in på vad jag ska ha på mig på begravningen. Jag åker ju inte hem emellan utan tänkte låna en av mammas klänningar som vi köpte för ett par veckor sedan, när vi shoppade loss inför styvfarmors begravning. En svart klänning och ett par mörkgråa strumpbyxor blir det. Dom enda skor jag har här är dom högklackade stövletterna jag åkte hit i samt ett par vita gympaskor. Så det får bli stövletterna. Men dom är lite vida i skaften så jag ville ha ett par benvärmare att ha över skaften. Jag är fattig- min moster är en jävel på att sticka. Men iom att dom flyttar just nu så hinner hon inte. Då fick jag den brilianta idén att sticka dom själv. Garn har hon till dess förbannelser, likaså stickor. Så hon fick lite snabbt lära mig att sticka. Eftersom jag i början inte kunde förstå mig på aviga maskor över huvud taget så stickar jag bara raka maskor. Nu när jag har förstått mig på det så förstår jag även aviga maskor, men dessa blir enkla, räta maskor i mörkgrått garn. Jag är en jävel på att sticka. Jag har stickat 1/3 av den första idag. Det går undan nu när jag väl har fått snits på det.

Jag har ju två veckor på mig att få ihop ett par benvärmare, det borde jag klara av. Mamma kan rycka in om träningsvärken i fingrarna blir för svår. Nästa projekt blir det en mössa i blått och rött: Heja Edsbyns bandyförening. Bandysäsongen har ju dragit igång igen *ler*. En halsduk i rött och blått lär jag väl kunna få ihop också. Jag har ju inte råd att köpa en riktig suporteroutfit och stötta klubben tyvärr. Men jag är väl inte mindre suporter bara för att jag är fattig? Man får göra det bästa av situationen.

Men, ett par mörkgrå benvärmare ska bli klara först av allt. Eftersom det var en väldigt rofylld syselsättning så är det nog en bra syssla för mig. Det skingrar tankarna eftersom jag måste koncentrera mig flr att göra rätt *skratt*