Det har inte blivit så mycket skrivet. Jag sitter upp i Hälsingland och det mobila bredbandet har inte alls velat fungera trots att jag haft mycket jag vill få ur skallen.

Det har hänt lite för mycket på kort tid. Den 20:e Juli somnade mormor in. Den 5:e September somnade min styvfarmor in. Och nu i Söndags somnade min älskade morfar in. Jag hade faktiskt börjat må bra. I flera veckor mådde jag bra och hade energi. Jag skrev in min på arbetsförmedlingen igen, jag kontaktade Sams igen. Jag och min läkare började rota lite och har lite saker på gång. Nu känns allt helt meningslöst. Vad tjänar det till? För vems skull kämpar jag egentligen? Jag själv har stundtals gett upp. Jag själv orkar inte mer, egentligen. Men jag kämpar vidare. För min älskade mammas skull. Jag kan inte bara ge upp för då går hon under. Hon är en verklig kämpe och hennes ork och energi försvann för länge sedan. Skulle jag ge upp skulle jag svika henne på ett sätt som ingen annan någonsin skulle kunna.

Jag har min älskade pojkvän som jag ärligt talat inte orkar uppskatta på det sättet han förtjänar. Jag blir för egoistisk och glömmer bort att även tänka på honom. Jag känner mig som världens sämsta flickvän. Jag vet inte riktigt hur man ska uppföra sig som flickvän. Det är svårt. Jag försöker göra mitt bästa. Men i mina försök att bespara honom mitt mående så håller jag allt inom mig och han blir ledsen och besviken och tror att jag inte litar på honom. Jag är bara så rädd för att allt ska bli för mycket för honom. Han förklarar gång på gång, att valet att stå ut med mina humörsväningar, det gjorde han för flera månader sedan. Men jag ser hur hjälplös han känner sig när jag bara ligger i sängen, helt tom. Hur ont det gör i honom när jag bara går omkring och inte ens vågar känna efter hur jag mår. Han är verkligen helt underbar, men jag kan inte låta bli att tänka på hur bra och enkelt han skulle ha det med en frisk flickvän. En flickvän som inte är rädd för allting. En flickvän som inte brister i gråt över rädslan att misslyckas med disken. En flickvän som inte stänger in sig i sig själv när han påpekar att jag missade att dammsuga under soffan. Han borde inte behöva allt det här. Men han gör det för att han älskar mig. Och jag älskar honom.

Min bästa vän sa ju upp bekantskapen med mig också. Och det gör ont. Jag förstår henne och vet att jag inte varit någon bra vän. Men jag kan inte låta bli att sakna henne något fruktansvärt. Jag skickade ett sms till henne när morfar somnade in för även om hon skiter i mig så kanske hon kan sända en tanke till min mamma. Jag fick inget svar. Och det gör fruktansvärt ont. Jag vet dock inte vad jag skulle kunna göra för att reparera skadan. Att jag uppriktigt har sagt förlåt hjälper inte och jag vet faktiskt inte vad mer jag kan göra. Jag kan inte tvinga henne. Vill hon inte så vill hon inte.

Jag har inge vänner längre. Det är helt och hållet mitt fel. Jag är ingen bra vän alls. Jag orkar helt enkelt inte tänka på någon annan när jag ligger nerbäddad i sängen i flera veckor och bara undrar hur jag ska orka ta mig igenom dagen, eller ens ta mig ur sängen. Jag har inget socialt liv och har egentligen ingenting att ens kliva ur sängen för. Jag behöver inte ens ta hand om mina katter. Dom bor hos min mamma eftersom jag inte har något hem. Tidigare var det iaf något som fick mig ur sängen- katterna. Hur dåligt jag än mått så kan ingen anklaga mig för att missköta mina katter. Jag lever för dom men inte ens dom behöver mig längre. Min älskade pälsboll verkar för övrigt föredra min mamma framför mig i alla fall och lillan älskar alla som ger henne uppmärksamhet. Så dom klarar sig fint utan mig. Och om dom föredrar andra framför mig, vad har jag då? Absolut ingenting. Jag är inte behövd och existerar knappt i samhället då jag inte ens hämtar ut socialbidrag.

Så, då har jag fått lite ur skallen i alla fall.