Jag vill bara sätta mig ner och gråta. Jag orkar inte ta tag i mitt liv, jag vet inte ens vart jag ska börja. Jag kommer inte ens upp på morgnarna. Jag har ju ingenting att kliva upp för? Jag känner mig så hemsk mot G när jag känner såhär. Han ät världens finaste som försöka ta hand om mig så gott han kan. Jag får så dåligt samvete för allt jag utsätter honom för.

Ena sekunden vill jag planera ett helt liv med G. Ja, vi pratar och drömmer om vår framtid. Men nu då?

En stor del av mig vill avsluta allt för att skydda honom. För jag känner inte så stor livslust om jag ska vara ärlig. Jag vågar inte tro på att jag kommer bli frisk längre. Och om jag alltid ska behöva må såhär, och rasa, trots världens underbaraste pojkvän bredvid sig, jag vill inte ha det så.

Jag vill inte se hur mycket han lider när jag mår såhär. Han sover oroligt. Det märker jag såklart, jag ligger alltid och tittar på honom när han sover. Han är fin. Han förtjänar något bättre än mig till vrak som flickvän. Det finns ingen framtid med mig. Det finns inget liv med mig. Jag är vid liv, men jag lever inte.