När man inte kan skriva av sig någonstans. Då är det bra att ha en trevlig amerikan på msn att prata av sig med.

Jag måste vara ensam när ska tänka över och grubbla över vissa saker. Kunna sucka, stöna, vända mig av och an, tända lampan, gå upp och vanka omkring i rummet osv. Jag är sådan att när något händer, så sätts jag på autopilot. Jag gör och säger det som förväntas av mig, tills dess att jag i lugn och ro kan ta in och smälta vad som faktiskt hände egentligen.

Ofta skriver jag. Antingen till mig själv, eller så ventilerar med någon helt utomstående som inte känner någon part i det hela. Saker och ting blir så verkliga när jag ser det i text. Då kan jag ta in varje ord var för sig.

Jag överanalyserar och grubblar. Men för att det ska kännas rätt för mig så måste jag få göra det. Jag har verkligen försökt att inte göra det och då har allting bara känts helt och hållet fel, oavsett vad det gäller. Nu pratar jag ju inte om spontana småsaker. Utan händelser som påverkar och kommer att påverka mitt liv en del framöver.

Nu ska jag lägga mig på min uppblåsbara madrass och fundera på saker och ting.