Jag vet att jag suger på att blogga. Det hänger ihop med allt annat. Om jag måste så går det inte helt enkelt.

Idag, eller ja, i går, förlorade jag ytterligare en släkting. Min morfars syster, Göta, gick över till andra sidan, 90år gammal. Pigg in i det sista. På valborgsmässoafton ramlade hon baklänges med rullstolen efter en solstund på altanen och slog i huvudet. Allt på grund utav ett misstag ifrån hemtjänsten som missade att fälla ner tippskyddet. Jag klandrar dom inte. Det är mänskligt att fela. Personen som missade har nog bra dåligt samvete som det är och lär inte missa det igen.

90år... Känn på det. Hon hade sett fram emot sin 90årsdag så mycket. 2:a maj fyllde hon 90. Tyvärr var hon inte medveten om det. Men hon har hängt ut, ibland vid medvetande, ibland inte. Jag kan tyvärr inte påstå att jag hade någon kontakt med "faster" Göta. Men jag har vetat vem hon var och hon var en släkting. Jag såg henne senast på morfars begravning, 89år gammal på sin lillebrors begravning.

Men hon har kämpat bra länge den sista tiden. Jag är glad att änglarna hämtade henne tillslut. Min kära mor hann få ett avsked och dom rapporterna jag har fått ifrån henne gör att det känns bra att hon tillslut fick somna.

Jag har ju en speciell tro. Jag tror ju inte på en specifik gud. Dom änglar jag säger mig tro på är mer människor som sätter andra framför sig själva, och gör sitt yttersta för att hjälpa andra. Men när det gäller dödsvakor, som jag ju nu har i alla fall två i bagaget, så känns det bra att säga att änglarna hämtar dom. Jag vet inte vad det gör mig, jag kan fortfarande inte påstå att jag tror på en gud. Jag låter det antagligen vara så. Dom som verkligen känner mig (eller tagit upp ämnet på fyllan) vet vad min tro innebär, och den passar inte inom någon religion.

En vän till familjen gick bort här i veckan också, i cancer. Jag har vetat att han var dålig en tid, men inte riktigt kunna placera ett ansikte på honom. Nu har jag det. Och det är såklart sorgligt det också. Jag skäms lite för att jag glömde tala om det för min mamma. Mina föräldrar är ju skilda men han var vän till dom båda medan dom var tillsammans. Jag tror han var på deras brölopp dessutom? Min pappa skulle ta fram filmen åt mig hur som helst, då jag sa att jag ville se den. Det var länge sen och dom har varit skilda länge, men det kan vara roligt att se. Fylla på dom få minnena jag har ifrån det. Jag minns bara att jag hade en grön klänning och klättrade omkring på "knägrejen" framför altaret och åkte på grinden. Sen såg jag min kusin Daniel i publiken och vart rädd och sprang tillbaka till mamma. Jag var jätterädd för min kusin Daniel när jag var liten, för han var stor och åkte moped.. Att jag hade minst en till kusin som körde moped verkade inte påverka mig.

Det har hursomhelst varit en rätt jobbig tid nu.

Jag har ont överallt,matt och yr.

Ligger lite efter med skolan nu när jag mår såhär. Jag har ingen koncentrationsförmåga för fem hallon.

Jag vill inte vara sjuk!!

Jag märkte själv att designen fuckade up. Men orkar inte fixa det riktigt nu, ni får överleva utan.

Vi kör här igen. Och återigen, mycket har hänt.

Jag skriver lite nu och då på lite olika platser. Orkar dock inte dra upp allting, det får komma lite pö om pö. Ni får väl fråga om det är något speciellt ni undrar över.

Att anklaga mig för att ljuga är visst en sak. Men att själv undanhålla sanningen är tydligen okej. Att personen sagt sig alltid, alltid vara ärlig mot mig, även om det inte varit vad jag velat höra, gör det hela ännu värre.

...är det lite jobbigt. Jag har varit dunderförkyld i ett par dagar så jag har legat nerbäddad hemma hos G och blivit ompysslad. Han har varit ganska orolig för mig stundtals men nu mår jag bättre.

Vi har pratat en del. Inte så mycket som vi kanske borde, men en del. Och just nu är det lite jobbigt. Jag vill inte gå och lägga mig för jag vill inte sova. Sover jag går timmarna fortare och i morgon åker han iväg för att jobba och kommer inte komma hem på länge.

Jag kommer sakna honom något otroligt. Det spelar ingen roll att vi "gjort slut". Jag tycker fortfarande väldigt mycket om honom och är honom evigt tacksam för vissa saker, bland annat dom här dagarna då jag varit sjuk.

Jag är ledsen för att jag inte känner mer än det jag gör. Att han åker iväg i morgon kommer så fruktansvärt olämpligt. Det kan hända massor på den här tiden, eller så kanske det inte händer någonting? Ingen vet. Men som vanligt är jag rädd för "framtiden". Vad har hänt, vad har inte hänt och vad kommer att hända?

Nu ska jag krypa ner i sängen och krama på världens finaste man. För det tycker jag att han är. Världsbäst.

Då kör vi vidare här då. Har nu kopierat över en del inlägg ifrån förra bloggen. Hoppade medvetet över vissa inlägg faktiskt.